Börja på nytt
“Endast dessa två förblev: barmhärtighet och nöd.” Med de orden sammanfattar Augustinus upplösningen av berättelsen om Jesus och kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott. De som kom för att kasta stenar på kvinnan, eller för att anklaga Jesus med hänvisning till Lagen, har tappat intresset och gått sin väg. Men Jesus stannar kvar. Han stannar därför att det som är av värde i hans ögon förblir: kvinnan, just denna människa. För Jesus kommer syndaren före synden. Jag, du, var och en av oss, kommer först i Guds hjärta. Före misstag, regler, domar och egna misslyckanden. Låt oss be om nåden att se med Jesu blick, låt oss be om att ha ett kristet perspektiv på livet. Låt oss se med kärlek på syndaren innan vi ser hans eller hennes synd, att se den som gått vilse innan vi ser dennes misstag, se personen framför hennes historia.

Endast dessa två förblev: barmhärtighet och nöd. Kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott representerar inte en paragraf i Lagen i Jesu ögon, utan en konkret situation som han låter sig engageras av. Därför förblir han kvar med kvinnan, han står där till största delen i tystnad. Samtidigt utför han två gånger en gåtfull gest: han ritar med fingret på marken. Vi vet inte vad han tecknade och kanske är det mindre viktigt. Evangeliet uppmärksammar det faktum att han ritade något på marken. Det för våra tankar till händelsen på Sinaiberget då Gud med sitt finger nedtecknade Lagen på två förbundstavlor och överräckte dem till Mose. Senare lovade Gud genom profeterna att han inte längre skulle skriva på tavlor av sten, utan i människans hjärta, på tavlor av kött och blod.

Med Jesus, Guds inkarnerade barmhärtighet, har tiden kommit när Gud skriver i människans hjärta, när han skänker ett fast hopp i den mänskliga nöden. Inte så mycket genom yttre föreskrifter, sådana håller ofta Gud och människor ifrån varandra, utan genom Andens lag som inifrån befriar hjärtat. Det är vad denna kvinna får uppleva. Hon möter Jesus och kan börja sitt liv på nytt, hon går vidare med Jesu ord om att inte längre synda. Det är Jesus som, med den helige Andes kraft, befriar oss från det onda vi har inom oss, från synden som Lagen kunde hindra men inte avlägsna.

Men ondskan är fortsatt stark och förförande: den attraherar och fascinerar. Våra egna ansträngningar är inte tillräckliga för att frigöra oss från den, vi behöver en större kärlek. Utan Gud kan vi inte övervinna ondskan. Endast hans kärlek i vårt inre reser oss upp, endast hans varsamma kärlek som strömmar in i vårt hjärta kan göra oss fria. Om vi vill bli fria från det onda måste vi ge utrymme för Herren som förlåter och helar. I första hand gör han det genom biktens sakrament. Bikten är övergången från nöd till barmhärtighet, den plats där Gud skriver i vårt hjärta. Där – i hjärtat – kan vi ständigt läsa att vi är värdefulla i Guds ögon, att han är vår Fader och att han till och med älskar oss mer än vi älskar oss själva.

Endast dessa två förblev: barmhärtighet och nöd. Endast dessa två. Hur ofta känner vi oss inte ensamma, som att vi har förlorat riktningen i livet. Vi är osäkra på hur vi ska börja på nytt, tyngda av våra försök att acceptera oss själva. Vi behöver starta på nytt, men vi vet inte var vi ska börja. Som kristna föds vi genom den förlåtelse vi tar emot i dopet. Vi föds alltid på nytt från samma punkt: Guds överraskande förlåtelse, hans barmhärtighet som återupprättar oss. Endast genom att bli förlåtna kan vi börja på nytt, med förnyad självkänsla och tillförsikt, efter att ha fått erfara glädjen i att vara fullkomligt älskade av Fadern. Endast genom Guds förlåtelse kan vårt inre förändras på allvar. Låt oss återigen lyssna till orden som Herren talade genom profeten Jesaja: ”Nu gör jag något nytt.” Förlåtelsen innebär en ny början, gör oss till nya människor, hjälper oss att ta emot nytt liv. Guds förlåtelse är inte en fotokopia som reproduceras identitiskt varje gång någon bekänner sin synd. Att i bikten ta emot förlåtelse för våra synder är alltid en ny och unik erfarenhet. Vi går från att vara ensamma med vår nöd och våra anklagare, likt kvinnan i evangeliet, till att resas upp och uppmuntras av Herren som ger oss en ny start.

Endast dessa två förblev: barmhärtighet och nöd. Vad behöver vi göra för att lära oss älska barmhärtigheten och övervinna rädslan för att bekänna våra synder? Låt oss på nytt lyssna till Jesajas inbjudan: ”Märker ni det inte?”1 Det är viktigt att lägga märke till Guds förlåtelse. Det vore underbart om vi, efter bekännelsen av våra synder, kunde likna kvinnan: med blicken fäst på Jesus som just befriat oss, så att vi inte längre ser på vår nöd utan på hans barmhärtighet. Att se på den korsfäste och säga med förundran: ”Det var där mina synder hamnade. Du tog dem på dig. Du klandrade mig inte, istället öppnade du din famn och förlät mig på nytt.”

Det är viktigt att vara medveten om Guds förlåtelse, att minnas hans ömsinta kärlek, och att gång på gång smaka den frid och frihet vi fått erfara. Detta är hjärtat i bikten, inte synderna vi bekänner utan den gudomliga kärlek vi tar emot och som vi alltid är i behov av. Vi kan fortfarande känna tvivel: ”Att bikta sig tjänar ingenting till, jag begår alltid samma synder.” Men Herren känner oss, han vet att den inre kampen är svår, att vi är svaga och benägna att falla, att vi ofta återfaller till att göra det som är fel. Så han föreslår att vi istället ”återfaller” till godheten, till att be om barmhärtighet. Han kommer att resa oss upp och göra oss till nya skapelser. Låt oss alltså börja på nytt, genom bikten, låt oss återupprätta detta sakrament och ge det den plats det förtjänar i vårt eget och i kyrkans liv.

Endast dessa två förblev: barmhärtighet och nöd. Genom att bekänna våra synder får vi ta emot liv i detta förvandlande möte. Vi, med vår nöd och våra synder, och Herren som känner, älskar och befriar oss från det onda. Låt oss träda in i detta möte och be om nåden att återupptäcka dess frälsande kraft.