Kullarna är blå och varma. I dalgången vilar ett brunt, dammigt fält. Jag hör en maskin, en fågel, en klocka. Högt där uppe är de enorma molnen. Genom dem passerar det oundvikliga jetplanet: vid denna tid förmodligen fyllt av passagerare från Miami till Chicago. Vilka passagerare? Det har jag inget behov av att veta. De är bortom min värld, där uppe, upptagna med att sitta i sin lilla, isolerade, intetsägande lounge som inte ens tycks vara i rörelse – den lounge som på ett oförklarligt sätt plockade upp dem från marken i Florida, för att uppehålla dem en stund med otaliga drinkar, och sedan låta dem komma ner i Illinois. Ett uppehåll i det moderna livet för en kontemplation som tar dig någonstans!

Det finns även andra världar ovanför mig. Andra jetplan kommer att passera, med annan kontemplation, med andra syften. Jag har sett SAC-planet, som bar på bomben, flyga lågt över mig, och jag har tittat upp från skogen rakt mot metallfågelns stängda lastutrymme med sitt vetenskapliga ägg i sitt bröst. Ett sköte som öppnas lätt och mekaniskt. För mig är inte denna teknologiska moder vän av något jag tror på. Men jag lever, som alla andra, i den apokalyptiska kerubens skugga. Den besiktigar mig på sitt opersonliga vis. Dess nummer igenkänner mitt nummer. Förbereder sig dessa nummer för att någon gång sammanstråla i en dators välvilliga sinne? Mig berör det inte, för jag lever i skogen som en påminnelse om att jag är fri att inte vara ett nummer. Det finns, faktiskt, ett val.

I en tid när det är mycket prat om att ”vara sig själv” reserverar jag åt mig rätten att glömma bort att vara mig själv; chansen att jag skulle vara någon annan är i alla händelser mycket liten. Snarare tycks det mig att när man är alltför upptagen med att ”vara sig själv”, löper man risken att imitera en skugga. Samtidigt kan jag inte stoltsera med en särskild frihet bara för att jag lever i skogen. Jag beskylls för att leva i skogen som Thoreau istället för att leva i öknen som Johannes Döparen. Det enda jag kan svara är att jag inte lever ”som någon annan”. Eller ”till skillnad från någon annan”. Vi lever alla på det ena eller andra sättet, det är så det är. För mig är det en tvingande nödvändighet att få vara fri att omfamna min egen natur sådan den med nödvändighet är.

Jag existerar under träden. Jag vandrar i skogen för att jag måste. Jag är både en fånge och en förrymd fånge. Jag kan inte säga varför, men född i Frankrike upphörde min resa här i Kentucky. Jag har övervägt att ta mig vidare, men det vore opraktiskt. Det spelar ingen roll. Har jag en ”dag”? Tillbringar jag min ”dag” på en ”plats”? Jag vet att här finns träd. Jag vet att här finns fåglar. Jag känner i själva verket fåglarna mycket väl, det finns ett exakt antal par (av femton eller tjugo arter finns två av varje) som lever i den omedelbara omgivningen till min stuga. Jag delar denna bestämda plats med dem: vi bildar en ekologisk balans. Denna harmoni ger nya konturer åt tanken på en ”plats”. Vad gäller kråkorna, så är de del av ett annat mönster. De är högljudda och självrättfärdiga, som människor. De är inte två, de är många. De bekämpar varandra, och de övriga fåglarna, i ett konstant krigstillstånd.

Så finns även en själens ekologi, en andarnas levande balans i detta hörn av skogen. Här finns rum för många andra sånger utöver fåglarnas. För Vallejo till exempel. Eller Rilke eller René Char, Montale, Zukofsky, Ungaretti, Edwin Muir, Quasimodo eller några greker. Eller den kärva, enerverande rösten av Nicanor Perra, nysningens poet. Här är också Chuang Tzu, vars klimat kanske är det som mest liknar klimatet i detta tysta hörn av skogen. Ett klimat i vilket det inte finns något behov av förklaringar. 

Här är den betryggande vänskapen med många tysta Tzus och Fus: Kung Tzu, Lao Tzu, Meng Tzu, Tu Fu. Och Hui Seng. Och Chao-Chu. Och Sengais teckningar. Och en stor, vacker skriftrulle från Suzuki. Här finns också en syrisk eremit vid namn Philoxenus. En algerisk cenobit vid namn Camus. Här hörs smattret från Tertullianus prosa, tillsammans med Sartres torra katarr. Och här är Audens munviga dissonanser tillsammans med den gyllene tonen från John av Salisbury. Här är den täta växtligheten i den betydligt äldre skog där de argsinta fåglarna, Jesaja och Jeremia, sjunger. Här borde vara, och är, kvinnliga röster från Angela av Foligno till Flannery O’Connor, Teresa av Avila, Julian av Norwich, och, ännu varmare och mer personlig, Raïssa Maritain. Det är bara att välja vilka röster som ska höras i denna skog, men de väljer också sig själva, och sänder sig själva hit för att vara i denna tystnad. Det råder i varje fall ingen brist på röster.